Metallicas historia
Historien om världens ett av världens största hårdrocksband började när Lars
Ulrich, son till Torben Ulrich ett omtyckt tennisproffs, ville följa i sin faders
fotspår genom att spela tennis.
Torben Ulrich hade en jazzklubb under femtiotalet, och spelade ibland själv.
Han lät den lille Lars höra jazzalbum av legender som Miles Davis och Charlie
Parker.
Torben Ulrichs huvudarbete under 60- och 70 talen var som profissionell
tennisspelare. Han skapade sig ett rykte som en "hippie" på den
internationella tennisarenan, i kontrast till den sportklubbs bakgrund som så
många andra spelare inom tennis scenen hade. Lars kommer ihåg sina
föräldrar som exceptionellt öppna för nya idéer, och de tog med Lars över hela
världen, då hans fader skulle vara med i olika tennis turneringar.
I februari 1973, erbjöd Torben några vänner, som var i stan, att delta i en
turnering. På samma stadium som deras tennismatcher spelades, skulle Deep
Purple hålla en konsert. Torben hade skaffat fem biljetter åt sina fem vänner.
När en av dem tackade nej i sista minuten, fick den nioårige Lars biljetten till
vad som skulle bil hans livs första konsert. Lars var helt uppslukad av det
massiva Deep Purple soundet, han hade aldrig sett eller hört någonting
liknande. Dagen efter konserten begav sig Lars till en skivaffär och skaffade
sig Deep Purples Fireball.
Efter detta, började Lars och hans vänner låtsas att de var Deep Purple i Lars
sovrum - med en sopkvast för Ian Gillian, tennisracketar för Blackmore och
Glover, och ett bordsfotbolls spel för syntspelande Jon Lord. Lars kände kanske
en omärkbar dragning av ödet, och försökte föreställa Ian Paice (Deep Purples
trummis), genom att använda en kartong och ett par målarpenslar som
trumset!
Med avsikten att följa i sin faders fotsteg, arbetade Lars intensivt med att träna
tennis, och blev en rankad juniorspelare. Men ett schema fullt av träningar och
turneringar vägde tungt på en grabb som visste att andra ungdomar hade tid
att vara tillsammans med sina kompisar.
Att lyssna på rock'n'roll var Lars enda flykt från den åtta timmar långa tennis
träningen, som han genomdrev varje dag, hans enda revolt mot det strikt
uppordnade liv han levde.
År 1977, gick en nu tonårig Lars ned på knä framför sin förstående mormor för
att be om ett riktigt trumset. Hans mormor uppfyllde Lars önskan, och han blev
en stolt ägare av det av föräldrar mest hatade instrumentet, vilket han
obevekligt började slå på. Men inte långt efter detta, var Lars tvungen att
packa ihop sitt trumset. Familjen Ulrich skulle flytta till USA.
ULRICH FLYTTAR TILL USA
I augusti 1980 flyttade familjen Ulrich till Los Angeles i Kalifornien. Los Angeles,
den soliga drömstaden, har alltid varit en del av Hollywood myten. Lars Ulrich
hade flyttat från en storstad till en annan, men att omlokalisera sig var inte det
stora problemet för Lars. Inte mer än sex månader efter att han hade landat i
USA, slutade han med tennisträningen, och började umgås med långhåriga
hårdrockare med smak för metallmusiken, och som gillade att röka på ibland.
Den unge dansken fann även att uppmärksamheten av de unga, amerikanska
flickorna var mycket mer intressant än att arbeta på sin backhand.
"Det finns många bra tennisspelare, och de verkar leva, äta och andas tennis",
sa Lars till tidningen Hit Parader en gång. "Jag har alltid haft andra intressen -
som att spela trummor och lyssna på rock and roll. Jag gissar att en musikers
liv - stanna uppe sent och jamma till soluppgången - inte är det rätt livet för en
atlet". Lars ådrog sig flera skador som en junior tennis spelare, men hans hopp
om liv som musiker skulle bli mindre riskfyllt visade sig vara överoptimistiskt.
Lars sökte sig till en lokal skivaffär, vilken importerade engelska skivor inom
metall musiken. Vänner i Danmark och England skickade honom även nya
album inom metal genren. Lars beställde också en prenumeration på den
brittiska rock veckotidningen Sounds.
Musikaffärsägaren försåg honom bl.a. med Surviviors, ett nytt album av
Samson, ett ungt brittiskt band. Musiken var rå och hård - inte den rock som
sjuttiotalets giganter Deep Purple eller Led Zeppelin spelade, utan
punkinspirerade musik, spelad av ivriga hjärnor och fumliga fingrar. Musiken
var fylld av äkta övertygelse, och detta var uppkomsten av New Wave Of British
Heavy Metal (NWOBHM). NWOBHM är ännu idag ett använt uttryck för den stora
metall genre som följde i punkens fotspår, myntat av den unge
musikjournalisten Geoff Barton.
SKAPANDET AV NWOBHM
Sommaren 1976 var England och Europa nerlusat av punk. Punkmusiken var
snabb, och dess ideologiska inställning satte sig emot samhällets regler. De
gamla sjuttiotals rockarna - Deep Purple, Genesis, Led Zeppelin etc. - kändes
nu föråldrade. När punk orkanen hade blåst iväg, gjorde en något yngre
generation - Thin Lizzy, Judas Priest, AC/DC - entré, förtjusta över den
förnyade populäriteten av aggressiv musik. NWOHBM tog punk attityden och la
till traditionell metall inslag, såsom dramatiskt bildspråk och chockerande
scenshower, för att kreera en vibrerande ny musikstil.
DEN AMERIKANSKA METALSCENEN
För ett metalfan som Lars Ulrich, var Los Angeles helt fel. Mjukrocken
dominerande totalt. Journey, Foreigner, Styx och REO Speedwagon - den
ultimata antitesen till punk - härskade. Los Angeles scenen som snart skulle
dominera, var i sitt embryonalstadium. Band som Mötley Crüe, Ratt, Dio och
Armoured Saint tog sina första stapplande steg.
Genom de engelska rockskivorna, och tidningarna, kunde Ulrich dock hålla sig
a jour med vad som hände inom NWOBHM, även om fenomenet var
främmande på Amerikas västkust.
Den brittiska scenen kokade redan, när Mötorhead - ledda av den legendariska
Lemmy - gick upp i toppen av albumlistorna med deras landmärke (och
bedövande) live albumet, No Sleep Till Hammersmith, år 1981.
Efter detta fullkomligen exploderade NWOBHM. Saxons gjorde sitt nyskapande
Wheels Of Steel album,Def Leppard gjorde deras Getcha Rocks Off EP, Praying
Matis, Angel Witch och Tygers Of Pan Tang förevigade ögonblicket; Iron
Maiden, en grupp bildad i hjärtat av Londons arbetar klass, East End, släppte
The Soundhouse Tapes och ordnade omgående det stora skivkontrakt med EMI
som ledde in dem på vägen mot super stjärnstatus, medan Bruce Dickinsson,
mannen som så småningom skulle leda dem till ära och berömmelse, stod i
spetsen för tidigare nämnda Samson.
GIFTIG INFLUENS
Sedan kom Venom, ett våldsamt band vilka har influerat Metallica mycket. De
var en trio från nordöstra England som spelade musik mer extrem än någon
annan gjort förut. Långt innan termen "trashmetal" var myntad, spelade Venom
vad de kallade "black metal", en svidande karneval av snabba riff, och
nästintill ohörbar sångröst. Detta tillsammans med ett bildspråk bestående av
djävular, helvetet och förstörelse.
Från början ansedda som ett skämt, kom Venom att influera trash scenen i Bay
Area området, som Metallica skulle bli en så viktig del av.
BRIAN SLAGEL
I Los Angeles området fanns en ung man kallad Brian Slagel, även han
upptagen med att leta reda på de få NWOBHM albumen han kunde finna i de
lokala skivaffärerna. "Runt 1981, var det i princip två människor som följde
utvecklingen inom New Wave OF Britih Heavy Metal," minns Brian Slagel. "Det
var jag och en kille vid namn John Kornarens. Jag mötte honom på ett möte för
musikintresserade. Han bar en t-shirt med metall motiv, och vi började prata.
Vi var båda rejält upphetsade över vad som hände med metallscenen i
England. Det fanns ingenstans i L.A. där någon visste något om det. Vi var
tvugna att söka igenom hela stan för att finna någon information."
Det behöver knappast sägas att så fort ett europeisk metall akt spelade i L.A.,
skulle Brian och John vara där. "Michael Schenker spelade på Country Club här,
och John och jag var båda på giget", kommer Brian ihåg. "Efteråt såg John den
här killen med en Europeisk Saxon t-shirt på parkeringsplatsen - gick mot
honom och sa 'Hallå, var har du fått den där ifrån?' och han sa 'Åhh, jag
flyttade just hit från Danmark'. Så blev de vänner".
Lars, Brian och John blev som bröder genom det gemensamma intresset för
metall musiken. De kunde köra två timmar till skivaffärer i sina försök att hitta
den senaste singeln.
Året var 1981. Lars var sjutton år och bodde hos sina föräldrar. Han delade ut
Los Angeles Times mellan 3 och 5 varje morgon. Brian Slagel arbetade på Sears
(en stor varhuskedja i USA), men fick slutligen tag på ett jobb i en liten
skivaffär. Där lyckades Brian få ägarna att börja importera mer metall album än
han, Lars eller John kunde önska sig. Till ägarnas belåtenhet, sålde dessa
skivor bra, och de tre NWOBHM freaken hade tillgång till att importera fräsha
metall skivor. Men det var inte nog för Lars Ulrich.
Till slut fick han nog av Los Angeles, eftersom det aldrig hände något
spännande på metall scenen där. Därför åkte Lars till England för några veckor,
för att se Motörhead, Diamond Head och alla banden som han, Brian och John
verkligen gillade.
LARS ÅKER TILL ENGLAND
Lars flög till London i juli 1981, med ambitionen att se Motörhead, Tygers Of
Pang Tang, Saxon, och hans favoritband Diamond Head. Genom att läsa
artiklar i Sounds, NME (New Musical Express) och de musiktidningar som fanns
på den tiden, kunde Lars få information om vad som hände i England, trots att
det ligger flera tusen mil från Los Angeles. I England fick han reda på var
Motörhead hade sin replokal, och när han kom för att besöka den, möttes han
av Lemmy och c:o, som bjöd in honom i replokalen
Men ett av Lars huvudmål med resan var att få träffa sina idoler i Diamond
Head. Ulrich fick höra deras singel "Helpless"/"Shoot Out The Lights", 1980, och
började därefter skriva till bandet regelbundet. Diamond Head var ett band
bildat i sjuttiotalets slut av några skolkamrater i staden Stourbridge, en lantlig
stad i centrala England. Diamond Head - drivet av Brian Tatlers utmärkta
Zeppelin- och Sabbath präglade riff, och Sean Harris coola scenuppträdande -
var det största bandet under NWOBHM, men de levde inte upp till deras stora
potential, och förlorade därför sin plats bland de stora banden.
Genom att använda sin, idag välkända, kvicka käft för att charma sig till ett
möte med bandet, fick han träffa både Sean Harris och Brian Tatler.
Den 10 juli var Lars på Odeon i London för att se Diamond Head. På den tiden
spelade nästan alla NWOHBM band på små klubbar, så det var fullt möjligt att
få träffa bandet om man väntade tillräckligt länge, och visst fick Lars träffa
Diamond Head. Han följde gruppen i en månad på deras turné i England. Under
tiden han tillbringade tillsammans med dem, slukade han minsta lilla bit av
information som Diamond Head kunde ge honom, både om dem själva och
resten av NWOBHM. Han gjöt dessutom en djup vänskap med bandet, som
varar än i dag. Tatler minns hur Ulrich spenderade stora summor i lokala
skivaffärer, på att köpa så mycket nya metall skivor som han kunde, men,
konstigt nog, kommer han inte ihåg att Ulrich talade om att starta ett eget
band.
UPPKOMSTEN AV METALLICA
När Ulrich återvände till staterna i oktober, var han så inspirerad av det han
hade sett, att han ringde en girarrist som han hade jammat lite grann med
innan resan. Hans namn var James Hetfield.
Innan Lars åkte till England hade han faktiskt gjort flera försök att starta ett
band. Han hade satt in en annons i tidning kallad "The Recycler", varpå James
Hetfield hade svarat. Deras första olycksaliga möten stördes av en olydig
cymbal som hela tiden föll över under låtarna. James var tvungen att vänta
medan Lars satte tillbaka cymbalen.
När Lars kom hem från Storbritannien, hade han och James bättre tur. James
arbetade på Steven Label Corporation, en klistermärksfabrik. Han brukade ta
med sig klistermärken med texter som "Danger: Explosive" och "High Voltage",
vilka de klistrade upp över hela replokalen. Lars delade fortfatande ut Los
Angeles Times. "När jag fick ihop ett band, ville jag bara spela" berättade Lars
för Cream. "Det var verkligen spännande bara att vara i ett band. Vi sa aldrig 'Vi
skall bli stora!' eller något sådant, det var helt enkelt en väg ut, ett sätt att
komma undan den dagliga tristessen. Det var bara för att ha kul".
James som hade spelat i ett par coverband innan han mötte Lars, ville sluta
spela gitarr helt och hållet. Med den outhärdliga tävlingen mellan Los Angeles
mängder av gitarrspelare, försökte han istället gå över till att bara hantera
mikrofonen. Sångare verkade inte vara lika lättillgängliga som gitarrister var.
James, vilkens bakgrund lutade något mot arbetarklassen, blev snart en nära
vän med den något bohemiske, världsresaren Lars. Båda gillade metall
musiken, och båda behövde få lätta lite på trycket från omvärlden. James ville
lämna sitt strikta liv i hemmet för ett tag, och Lars behövde komma bort från
det strikta atlet livet, han tidigare hade kännt pressen från genom tennisen.
I slutet av 1981, hade Hetfields vardagsrum blivit det än så länge namnlösa
bandets replokal. De hade fått tag på en basspelare, med långt svart hår,
kallad Glen. Och genom tidningen "The Recycler", samma tidningen som Lars
fick kontakt med James, hittade de en led gitarrspelare. Den nye gitarrspelaren
hette Lloyd Grant. En svart kille med dialekt från Jamaica. De fyra började
jamma på "Hit The Lights", en sång som James hade skrivit med sitt gamla
band, Leather Charm. De visade sig att Glen, basspelaren, inte var tillräckligt
bra, därför sparkades han efter bara ett par veckor i bandet.
James vän Ron McGovney blev bandets nye basspelare. Ron och James hade
varit vänner sedan första året på High School, och spelat tillsammans i bandet
Leather Charm. När Leather Charm sedan upplöstes hade James träffat Lars,
vilka hade börjat jamma tillsammans. Ron ansåg inte att Lars kunde spela
trummor, och gav upp basspelet för sin andra hobby, fotografi. Ron tog under
den här tiden bl.a. bilder för band som Mötley Crüe. Nu när bandet saknade
basspelare, blev Ron den nye basspelaren, lockad av en möjighet som bandet
hade fått.
METAL MASSACRE
Brian Slagel, som framtill nu hade arbetat med att ge ut ett lokalt fanzine
kallat The New Heavy Metal Review, hade planer på att göra ett samlingsalbum
innehållande unga metall band. Han erfarenhet inom skivförsäljning (från den
tiden han jobbade i skivaffär) lämnade honom med kontakter inom
självständiga distrubutörer som Important och Greenworld. (Självständiga
distributörer är de små skivbolagens ända möjlighet att få sina skivor i
affärerna. De stora skivbolagen har deras eget distributions nätverk). Brians
distributions-vänner tyckte att hans projekt var en god idé, och Slagel satte i
gång med att försöka hitta band till sitt samlingsalbum. Många av Los Angeles
headbangers kände redan till Brian, vilken hade gjort reklam för flera lokala
metall gig.
Nya L.A. metall band var intresserade av Brian Slagels projekt, även Lars Ulrich.
"När jag höll på att sammanställa albumet, ringde han upp mig" kommer Brian
ihåg. "Han jammade med James och några andra killar i deras garage. De
spelade bl.a. Diamond Head covers. Han sa, 'Du, om jag sätter ihop ett band
och ger dig en original låt, tar du med den på skivan?' Och jag sa, 'visst,
självklart'. Det var i princip starten på Metallica.
Och samlingsalbumet som skulle heta Metal Massacre, var även början av Brian
Slagels skivbolag Metal Blade Records. Metal Blade skulle komma att växa till
ett av de första verksamma metall skivbolagen.
I och med att Lars och c:o skulle spela in en låt dök det upp ett problem, de
hade inget namn! Lars förslag var Thunderfuck, vilket härstammade från en
teckning med ordet Thunderfuck över, vilken Lars vän Tony Tailor hade ritat.
Lars andra förslag var Helldriver. Namnet Helldriver var lånat från den första
låten på bandets Except första skiva. James förslag var Leather Charm,
namnet på hans gamla band. Några andra namn - bl.a. Red Vette och Blitzer -
diskuterades också. När inget av namnen passade, fick de oväntad hjälp av en
vän till Lars, Ron Quintana. Ron höll på att starta ett metall fanzine, och hade
några få namn för den. Han gav Lars en lista över namnen, och frågade honom
vad han tyckte tidningen skulle heta. Efter att ha sett namnet "Metallica" på
listan, valde Lars snabbt ett annat namn, och behöll "Metallica" för sig själv!
Ron och Lars hade träffats på några konserter, och pratat om att starta ett
band, öppna en affär eller till och med starta en tidning. De kunde sitta ner och
försöka komma på namn, men de kom sig aldrig för att göra någonting.
Quintanas fanzine fick till slut namnet Metal Mania.
Lars lånade en 4-spårs TEAC maskin, för att spela in Metallicas enda original
låt, "Hit The Lights". Det hade vid det här laget aldrig spelat ett enda gig, men
de kunde ändå spela musik med en väldig energi.
När Brian fick kasetten med "Hit The Lights" i handen, blev han väldigt
överraskad. Han kunde inte tro att de här killarna hade lyckats skriva en egen
låt.
Alla hinder var dock inte avklarade. När de tog med "Hit The Lights" kassetten
till mastering studion, talade teknikern om att de behövde konvertera bandet
till en något professionellare "reel-to-reel", för en kostnad av 50$. Efter att
Metallica hade slagit ihop sina sammanlagda resurser betalade de räkningen,
och rock'n'roll historien kunde rulla på som planerat.
Man kan skulle kunna säga att Metal Massacre var tillverkades slarvigt.
Metallicas första publikomnämning blev felstavad som "Mettallica", på fodralet
till skivan. Grants, och den nyligen rekryterade basspelaren Ron McGovney,
omnämnande blev också felstavade.
Den unga L.A. scenen, med Metal Massacre albumet i spetsen, började få
internationella ögon på sig. Brian och det nyligen döpta Metallica, blev vänner
med korrespondenterna från Sounds, och snart fanns det en stor chans att
magasinet som Lars intresserade sig för varje vecka, skulle komma att
intressera sig för honom!
Lokala, hemgjorda metall fanzine levererade nyheter om de mest populära
banden, vilket inkluderade Mötley Crüe, Ratt, Dokken, W.A.S.P, Steeler och
Bitch. De mest omtyckta platserna för de nya metall banden var The Whisky,
The Troubadour och The Country Club i Anaheim.
Under det tidiga 80-talet, etablerade L.A. sig själv som landets "metall mecca".
Hårdrockare anlände i mängder, med sina bilar fyllda av instrument, utrustning
och skivsamlingar.
Metal Messacre samlingsalbumet - vilket också innehöll material från Steeler,
Malice och Ratt - visade sig bli en sådan succé att fler utgåvor kom att göras,
även i fortsättningen innehållande de fräshaste låtarna på metall scenen.
Lloyd Grant repade bara två gånger med Metallica. Han var redan från början
planerad som en stand-in. Metallica hade under tiden haft en annons inne i
den nu bekanta tidningen The Recycler. Annonsen besvarades av en röd-hårig,
talangfull gitarrspelare, med namnet Dave Mustaine. Musikalt, var Dave från
samma grannskap som Lars och James - med favoitband som inkluderade
Iron Maiden, Judas Priest, Diamond Head, Angel Witch och Witchfinder General.
På den andra upplagan av Metal Massacre fanns Dave Mustaines gitarrsolon
med istället för Lloyd Grants.
HIT THE LIGHTS
Bandet gjorde snabbt en demo, vilken bestod av "Hit The Lights", samt två
coversånger, Savages "Let it Loose" och Sweet Savages "Killing Time". Bandet
var starkt nog för att få spela shower på klubbar i Los Angeles - mest
lönsamma var showen på Whiskey A-Go-Go tillsammans med Saxon, en
bokning som gjorde det betydligt lättare för bandet att få spela fler konserter
senare.
Hur som helst började Metallica få ett riktigt bra anseende, vilket gav dem en
spelning på Roxy, efter att schweiziska bandet Krokus hade ställt in sin
spelning i sista minuten. Metallica utförde ett skränigt och brutalt
framträdande, som fick husets väggar att skälva.
NO LIFE TO LEATHER
Bandet började skriva mer och mer material, tills det räckte till demot som kom
att bli deras biljett för att avancera i musikbranschen, No Life To Leather, ett sju
sånger långt demo, vilket otvivelaktigt är ett av de första trashmetall
inspelningarna. Spåren som bandet spelade in var: "Hit The Lights", Seek And
Destroy" (fortfarande i bandets låtlista under konster idag), "Motorbreath",
Phantom Lord", "Metal Militia", "Jump In The Fire" och "Mechanix".
Metallicas extrema hastighet i sitt spel, hade inga paralleller. speciellt inte för
de de amerikanska lyssnarna vilka inte hade chansen att lyssna till Venom.
Tiden var inne för bandet att göra deras första besök upp till San Francisco, där
en metall scen redan höll på att etablera sig i "Bay Area".
BAY AREA
Metallicas nästan omedelbara acceptans på San Franciscos heavy metal scen,
stärkte moralen inom bandet och innebar ännu en katalysator för en
ofrånkomlig ändring. Ett nätverk av band och fans, som var kända som "Bay
Area Bangers", riktade uppmärksamheten mot de återkommande
måndagkvälls showerna på klubben Old Waldorf.
Metallica byggde snabbt upp en fanskara i San Francisco - framförallt tack vare
den otroliga snabbhet och våldsamheten som utmärkte deras shower, vilket
genererades av en växande scen rivalitet mellan Mustaine och Hetfield.
Mustaine, älskade att vara i rampljuset på det viset.
Under tiden tänkte Hetfield mer djupgående på bandet, än att bara finna
komma på sätt att ta uppmärksamheten från Mustaine. För ett tag, funderade
han allvarligt på att låta någon annan ta över rollen som sångare, så att han
kunde koncentrera sig på den monstruösa, piskande rytmgitarren, som höll på
att bli hjärtat och själen av det unga och redan potentiella Metallica "soundet".
Hetfields förslag på en sångare var John Bush - då sångare i Armoured Saint,
nu frontfigur trashmetal stjärnorna Anthrax - men John avböjde erbjudandet.
CLIFF BURTON GÅR MED I BANDET
Ett akut problem var bandets basspelare Ron McGovney. Ingen ansåg att han
förde någonting till bandet. Han måste bort. De hittade McGovneys ersättare i
San Francisco. Cliff Burton var en lång, fåordig metallgalning som skötte
basspelet för ett väldigt litet "Bay Area" band kallat Trauma. Så här berättar
Hetfield om sitt och Lars första möte med Cliff:
"We heard this wild solo going on and thought, 'I don't see any guitar player up there.
It turned out it was the bass player, Cliff, with a wah wah pedal and this mop of hair.
He didn't care whether people were there. He was looking down at his bass playing."
Även om det tog Burton ett tag lämna Trauma, var han i bandet när alla firade
det nya året 1983, med höga förhoppningar för Metallica.
Ulrich, i blickpunkten som alltid, bestämde att försöka få Brian Slagel att
finansiera ett album, ett förslag som Slagel var tvunget att avstå eftersom
hans budget var ansträngd. Hursomhelst, NWOBHM rörelsen räddade Metallica
precis när frustrationen hotade att göra slut på deras ambitioner.
JOHNNY ZAZULA
Johnny Zazula var en annan metall galning i Ulrichs bekantskap. Han var stor
som Ulrich var smal, och lika pratsjuk. Han och hans fru Marsha drev en
skivaffär i New York som specialiserade sig på NWOBHM material och
demokasetter från nya heta amerikanska band. No Life To Leather hittade sin
väg hit, och både Zazula och Marsha upptäckte genast dess potential. Zazula,
en skärpt entreprenör, bestämde vid den här punkten att Metallica var bandet
för honom. När Ulrich ringde Zazula, erbjöd han genast Metallica nog med
pengar för att åka till New Jersey, och göra några östkust shower.
Zazula byggde upp ett riktigt hett band, ett band som snart skulle tyngas med
stora problem. Problemen med Dave Mustaine började bli svåra att kontrollera.
Mustaine var en elegant och snabb gitarrspelare, men hans temperament,
förstärkt av höga intaget av drinkar och droger, var lika eldigt som hans röda
hår. Bandet meddelade nyheten efter en av deras första New York shower, och
Mustaine packade genast sina väskor för att fara tillbaka västerut för att starta
sitt eget band.
Mustaine gick ur Metallica historien i detta skede, men hans talang gick inte att
förneka så lätt. Han byggde bandet Megadeth kring sina uppfinningsrika riff
och pikfulla, sarkastiska textrader. De har nu nått vunnit framgång världen
över. De har dessutom gjort några album som sålt multi-platinum.
KIRK HAMMETT GÅR MED I BANDET
Metallica hade hållit ett öga på Mustaines ersättare under några månader. Han
spelade med ett "Bay area" band som hade spelat med Metallica på en av
konserterna på Old Waldorf. Bandet hette Exodus och gitarristen de höll på att
förlora hette Kirk Hammett. Hammett hade redan en galen teknik, vilken han
hade fått av sin gitarr lärare Joe Satriani. Joe var en otroligt skicklig musiker,
som skulle komma att nå stor framgång under sin solokarriär. Satriani hade
också David Lee Roth och Whitesnakes gitarrist, Steve Vai, som sina tidigare
elever.
Även om han var djupt rotad i den stormiga Bay area scenen, hade Hammett
sina rötter i första vågen av musik från San Francisco, i vilken han fick sina
första kickar av att titta på Jimi Hendrix och Grateful Dead. Metallica tog med
sig Hammett till New York och de började repa på på sitt debutalbum, som det
var bestämt att Zazula skulle finansiera.
Zazula och Marsha Los Angeles ihop sina pengar, och satte sig själva skuld för
att kunna få fram 10.000 dollar. Metallica bokade sex veckor i America
Recording Studios i Rochester, New York. När intresset av den färdiga produkten
var svagt från American Recording, bestämde sig Zazula att starta sitt eget
skivbolag, Megaforce. Ur denna desperation föddes en av de största
rockbanden i världen idag, och en av den mest inflytelserika, oberoende
skivbolagen för den här tiden. Z säkrade alla viktiga distribution affärer för
Megaforce, med Relativity i USA och Music For Nations i Storbritannien.
Distribution affärerna var avgörande för albumets eventuella framgång, och de
lade grunden till en bra "språngbräda" för bandet.
KILL 'EM ALL
Ulrich lade fram ett passande koncept för LPns titel och utseende. Titeln var
Metal Up Your Ass, och framsidan föreställde en arm som höll i en dolk, armen
kom upp ur en toalettstol! Skiv distributörerna vägrade dock att släppa ett
album med ett sådant namn, och Ulrich kom då på titeln Kill 'Em All, vilken
snart blev accepterad. Namnet refererade till skivindustri distributörerna.
Albumet innehöll sex spår från No Life Til Leather, samt en omarbetad version
av det sjunde spåret "Mechanix", som nu fick titeln "The Four Horsemen".
Förutom dessa låtar skrevs några nya, mest anmärkningsvärd är den snabba
"Whiplash", inspirerad av bandets headbangande fans, och "Anesthesia
(Pulling Teeth)". Albumet hade ett något mer smakfull omslagsdesign - en
slägga liggande i en pöl med blod!
Kill 'Em All sålde genast respektabla mängder till bandets fanskara. Detta
lindrade Zazulas akuta finansiella problem. I Storbritannien var
försäljningsresultaten lika goda. Även om NWOBHM höll på att dö ut, fanns det
band som Iron Maiden, Def Leppard och Saxon som överlevde, för att sedan
bygga upp framgångsrika karriärer. Metallica red på den nya tungmetall vågen,
och vann hänförda åskådare från "underground" publiken.
SEVEN DATES OF HELL
En turné skulle nu vara på sin plats, och Zazula bokade Metallica med ett band
från Storbritannien kallat Raven, vilket, även om det inte togs allt för seriöst i
sitt hemland, bringade större framgång i USA. Turnén fick namnet "Kill 'Em All
For One". Raven var den andra gruppen som skrev kontrakt med Megaforce.
Metallica spelade på 38 ställen under deras första turné i USA, vilken
kulminerade i en vild återkomst til San Francisco, där bandet möttes som
hjältar.
Det var nu dags för bandets första konserter i Europa. Deras namn var redan
känt i Europa, detta tack vare det invecklade band-inspelnings nätverket som
verkade i England och runt om i Europa. Metallica spelade tillsammans med
trashbandet Venom, från Newcastle, under deras legendariska Seven Dates Of
Hell turné.
Turnén bestod egentligen av sex shower i Europa, vilken hade sitt klimax på
Aardschock Festival i Holland. festivalen var egentligen en inomhus konsert.
Förutom Metallica spelade också Venom och Tokyo Blade.
Efter deras Aardschock triumf fann Metallica att de befann sig vid ett vägskäl -
en situation. Som många hoppfulla unga band, hade Metallica talang och ett
starkt självförtroende, men ont om pengar. Metallica spelade en musik som
verkade omöjligt brutal och okultiverad folket i "mainstream" industrin.
Räddhågade America Recordings-anställda ville knappast ödsla sin tid på några
unga, tafatta killar som fick en kick av att spela snabb musik, och som
dessutom inte talade skivbolaget "språk".
MUSIC FOR NATIONS
Zazula var angelägen om att få bandet att spela in en uppföljare till Kill ' Em
All, men han kunde inte finansiera projektet själv. Music For Nations, vilka var
mycket imponerade av Aardschock konserten och mottagandet av Kill 'Em All,
gick med på att finansiera ett andra album i utbyte mot att de fick option på
ett tredje.
Metallica hade fått sin kontakt som gjorde att de kunde fortsätta, och dess
betydelse för dem kan inte överdrivas. Om bandet hade fått vänta sex
månader, eller ett år, för att hitta en finansiär, hade deras drivkraft kanske
försvunnit. Som situationen nu utvecklades, kunde Metallica fortsätta kämpa
vidare.
